Deus semper maior!

Näytetään bloggaukset huhtikuulta 2006.
Seuraava

Att mista tron

Medan jag gick i gymnasiet ordnade min församling, Södra svenska församlingen i Helsingfors, ett möte med en grupp som kallade sig Kyrkligt Forum. Jag visste att min kyrkoherde Helge Hildén, kaplan Halvar Sandell från Markus församling och flera andra präster skulle vara där, så också jag gick av nyfikenhet med på mötet.

Det visade sig vara ett ödesdigert misstag.

Den känsliga tonåring som jag var blev imponerad av de talande herrarnas och de lyssnande damernas allvar, talarnas lärdom och de (som jag bedömde) oemotsägliga bibliska argumenten. Jag lät mig därför övertygas om att kvinnliga präster var en styggelse. Detta första steg på konservatismens hala sluttning mot fundamentalism gjorde att jag efter en tid hade tappat bort mig själv. Mina åsikter var huggna i sten. Varje ord i Bibeln var dikterat av Gud och motsättningarna mellan olika bibeltexter var endast synvillor som det gällde att förklara bort med så fantasifulla medel som nödvändigt. Samboende och sex före äktenskapet var en stor synd. Homosexuella borde omvändas till heterosexualitet genom förbön eller andra, gradvis grövre, metoder.

På ett intellektuellt plan var allt detta naturligtvis att göra det enkelt för sig. På ett emotionellt plan var det tvärtom: Jag var djupt olycklig över mycket som jag såg mig tvungen att anse och framföra.

Efter en tid började jag att studera teologi i Helsingfors, men mina studier framskred inte. Jag var helt enkelt rädd för att mista tron, vilket jag upprepade gånger hade blivit varnad för av mina åsiktsfränder – ibland med fåniga slagord som ”Aloitti Hengessä, lopetti Helsingissä”. Jag bara hängde med mina kompisar och vänner i en rätt håglös tillvaro under flera års tid, tills jag till slut fick stöd, mod och energi till att hugga i med studierna. Och då inträffade det som jag hade blivit varnad för: På en föreläsning i exegetik miste jag tron.

Det var det bästa som kunde ha skett mig, för den tro som jag miste, och som jag beskrev ovan, var avskyvärd. Jag tappade tron på min tro, så att säga, och fann (eller snarare återfann) tron på Gud. Jag kunde förtrösta på honom i stället för att krampaktigt hålla fast vid vad jag ansåg vara de rätta åsikterna. Jag kunde lita på att Gud håller mig flytande trots att jag inte alltid är säker på vad som är rätt.

Och på den vägen är jag. Tron är för mig ett förhållande till den levande Guden, inte bara åsikter om hur Bibeln skall tolkas. Denna insikt förändrade mitt liv.

Tack, teologiska fakulteten!


There is no Christian ethics

One of my favourite authors is the Swedish Pentecostal pastor Peter Halldorf. In his books, I have found much to strengthen and revive my faith. He has a historical point of view (not too common, I think, in Pentecostals), which I find refreshing and informative. His idea is to help is readers rediscover the common roots of Christianity, i.e. the early Church and the Church Fathers.

In his book ”Jungfrumark” (approx. ”Virgin Soil”, 3rd ed. 1996), Halldorf writes about the concept ”Christian Ethics” with the thesis that there is no such thing, just as there is no Christian politics, no Christian music etc. This might sound confusing and surprising, but bear with me. In the following I expound on Halldorf.

There is no Christian ethics, politics, or music – only a Christian life. And that life is born when a person meets Christ. It grows and is renewed through the mystery of faith. Its undercurrent is mercy.

And all the commandments that the Bible contains are not what is specifically Christian. The commandments are not good because God has given them to us – God has given them to us because they are good. They are not the basis of Christianity, but the fruit of humanity. ”Treat others as you would like to be treated” is a universal wisdom that existed before Jesus, and which he repeats in the Gospels not because it is Christian, but because it is valid, no matter where, no matter when.

Christianity is not about ethics, but about relationships. ”Love God more than anything, and your neighbour as yourself.” To this, every commandment or ethical maxim must be compared. Does avoiding murder or adultery fit in? I think so. Does avoiding pork or shellfish fit in? That would be irrelevant, I think.

There is one valid set of ethics – the one where we treat others the way we’d like to be treated. Its validity stands, regardless of our faith in God or its absence.

And to confuse faith with ethics leads to moralism, phariseeism and many other tragedies.


Simson in memoriam

Simson 11.5.1997-20.4.2006

Vi hade en fransk bulldogg i nästan nio år. Han hette Calbros Calmonte Jean de Danceny, men kallades för Simson - han var en stark liten racka.

Vi var tvugna att låta avliva honom i torsdags.

Så länge vi bodde i Kvarnbäcken i Helsingfors gick vi, särskilt Christel, långa promenader med honom, ibland två timmar per dag. Genom Simson lärde vi känna våra grannar och många andra Kvarnbäcksbor, bl.a. hans bästa kompis Trolle, en engelsk bulldogg, som var ett halvt år yngre än han.

Så föddes Joakim 2001 och vi flyttade till Borgå 2002, och livet förändrades för Simson. Vi flyttade från ett höghus med balkong till ett radhus med egen trädgård, och det var ju bra gör honom. Å andra sidan hade vi inte lika mycket tid för honom längre, eftersom barnen krävde sitt, särskilt efter att Antonia också kom 2004.

Antonias och Simsons förhållande var det en glädje att se på. Hon lutade sitt huvud mot honom eller satt på honom och krafsade honom i pälsen. Han lät henne göra nästan vad som helst och nafsade henne kärvänligt i fingrarna ibland, om hon satte dem i munnen på honom.

För ett par år sedan började ryggen krångla på honom. Drifterna gjorde att han var alltför aktiv med sin sjuka rygg, så han kastrerades ifjol. Efter det blev han gammal och passiv. Lat hade han alltid varit (my kind of dog!), men nu låg han mest på sin plats och var ytterst ovillig att gå ut. Han iddes inte ens lyfta på benet, utan lät det rinna där han gick. Dock inte inomhus.

Till slut fick han lunginflammation, och då var det dags att säga adjö. Det gjorde vi under många tårar. Han fick lugnt somna in tillsammans med sina människor - en vacker död.

Vi begravde honom hos mommo och mofa i Paipis.

Det är i de små vardagssituationerna som jag saknar honom mest...


Deus semper maior

”Deus semper maior” on latinaa ja tarkoittaa ”Jumala on aina suurempi”. Tämä on lainaus kirkkoisistä.

Minulle se merkitsee sitä, että riippumatta siitä mitä Jumalasta sanoo tai on sanomatta, riippumatta siitä käytetäänkö sanoja, kuvia, musiikkia, tunteita tai jotain muuta Jumalasta kommunikoimiseen – niin se on aina vajavaista. Jumala on suurempi!

Samoin Jumalan ilmoitus Raamatussa ja muualla: Jumala on ilmoittanut meille kaiken sen minkä tarvitsemme tietää esim. pelastuaksemme, muttei kaiken sen mikä on tiedettävissä. Deus semper maior!

Se ei tarkoita ettemmekö voisi olla oikeassa siinä mitä sanomme (mutta sen sijaan voi olla täysin väärässä) – mutta emme koskaan pysty sanomaan koko totuutta.

Ja se on minulle kristittynä lohdullinen ajatus. Silloinkin kun olen eri mieltä asioista toisten kanssa, tiedän ettei kukaan meistä ole täysin oikeassa. ”The truth, the whole truth and nothing but the truth” ei ole mahdollista edes lähtökohdiltaan, sillä kukaan meistä ei pysty sanomaan koko totuutta.

On vain pyrittävä siihen että se mitä sanotaan on totta. Kuten esimerkiksi ”Deus semper maior!”


Maria Magdalena

I Svenskfinlands kristna kretsar har pjäsen Maria Magdalena av Margareta Skantze varit mycket omdiskuterad nu under våren. Biskop Erik skickade ett epostbrev till alla kyrkoherdar, där han rekommenderade att den inte tas in i kyrkor eller församlingshem.

Orsaken är att man tror att pjäsen påstår att Maria Magdalena och Jesus skulle ha varit gifta och/eller ha fått ett barn tillsammans. Det påstår den ändå inte; Maria fantiserar om saken i ett skede, eftersom hon är förälskad i den karismatiske mannen. Vilket jag inte tycker är osannolikt - sådant händer ju fortfarande.

Vidare har jag hört det otroliga påståendet att om Jesus skulle ha varit gift hade han inte kunnat vara världens Frälsare. Vad det nu skulle ha med saken att skaffa.

Dessa påståenden kommer naturligtvis främst från folk som varken har läst eller sett pjäsen, som uppförs av den utmärkta skådespelaren Ylva Ekblad. Det är ju så, att det är lättare att uttala sig skarpt om sådant som man inte vet något om...

Som reaktion på detta har pjäsen varit en succé överallt där den har spelats. Därför ville jag också ta den hit till Borgå, och den uppfördes här i tisdags för fulla hus.

På sin blogg www.liljestrom.fi kommenterar Helene pjäsens uppförande i Sibbo med sin vanliga lugna visdom.

Nu på söndag 23.4.06 kl 10 (repris tisdag kl 23.30) sänds programmet Stadens ljus på Radio Dei. Där intervjuas Ylva Ekblad och hennes producenter samt jag som "teologisk expert". Om du lyssnar på sagda kanal, kanske detta program är mindre "Bibeln-i-huvet" än många andra på Radio Dei.

Radio Dei hörs inte i Borgå, så jag kan inte lyssna själv. Av tekniska skäl kan jag inte heller lyssna på nätet via http://www.kirkkohelsinki.net/prosteri/html/index.html. OM du lyssnar och OM du har kommentarer, skulle det förstås vara intressant att höra dem...


Sanningen skall göra er fria (BV 1)

Här i veckan deltog jag i domprosteriets samling för elektorerna i biskopsvalet. Idén var att vi skulle diskutera vilka kandidater vi ville stöda. Vi var inte så många närvarande, för den största energin användes väl vid vår förra samling för en månad sedan.

Vi som var där diskuterade ändå de tre kandidater som hade aktiva understödjare närvarande, nämligen Martin Fagerudd, Helene Liljeström och Bo-Göran Åstrand (för att nämna dem alafabetiskt). Själv talade jag naturligtvis för Helene.

I mitt inlägg framhöll jag att det (hittills) finns sex goda kandidater i biskopsvalet. Eftersom kandidaternas antal de facto är sju, födde det en del fundersamma miner. Folk förstod nog vad jag menade, nämligen att den sjunde kandidaten inte är god, men de tyckte ändå att man inte skulle få tala illa om någon kandidat.

Det störde mig. Jag hade glömt att vi i våra kretsar inte får säga något ont om någon, oberoende av hur viktigt det skulle vara. Vi är ju alla syskon i Kristus, och därför älskar vi varandra, vilket innebär att vi bör vara snälla mot varandra.

Vilket obarmhärtigt strunt!

Med den inställningen får vi aldrig någon förändring till stånd, utan de onda får härja fritt. Sanningen får inte sägas, eftersom någon kan ta illa upp av den.

Jag nämnde inga namn på mötet, men alla torde ändå ha förstått vem jag talade om. Här vill jag ändå säga det rent ut:

Henrik Perret är en farlig man. Om han blir biskop, kommer han att göra oerhört mycket skada åt Borgå stift och åt Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det räcker med att läsa hans blogg för att förstå vad det rör sig om. Själv orkar jag egentligen inte göra det längre, eftersom jag blir direkt illamående av den.

Som tur är, kommer han inte att bli vald.


Tankar från långfredagen (Farisé 1)

Jesu motståndare kan indelas i fyra huvudgrupper. Tillsammans verkade de för att få honom korsfäst, även om de annars kunde vara bittra fiender sinsemellan. Också idag har de sina motsvarigheter.

Fariseerna var fromma män som strävade efter att enligt bästa förmåga följa alla Guds bud. Därför utarbetade de ett intrikat regelsystem för att kunna följa buden också i situationer som de inte var tänkta för. Jesus kritiserar dem för att vilja följa buden på bekostnad av tanken bakom buden, nämligen kärleken till Gud och till medmänniskan. De gillade inte att kallas hycklare, och Jesus blev korsfäst.
http://henrik.perret.nu

Saddukeerna var sin tids kyrkofurstar. De var eliten i templet och därmed också i samhället. De hade inte mycket till övers för folkfromhet, utan ville vara de som styrde och ställde. Jesus kritiserar dem för maktmissbruk, vilket de inte gillade. Jesus blev korsfäst.
http://www.evl.fi/keskushallinto/

Seloterna var ett politiskt parti som ville befria landet från främmande överhöghet. De använde utomparlamentariska metoder (lönnmord m.m.) eftersom det inte fanns något parlament på den tiden. De väntade sig att Jesus skulle ta makten och skapa en ny ordning i landet. Eftersom Jesus vägrade gå in i den rollen blev de besvikna. I stället för Barabbas blev Jesus korsfäst.
http://www.kristillisdemokraatit.fi

Romarna hade inte stort intresse av vad judarna gjorde sinsemellan, så länge deras gräl inte hotade ordningen eller den romerska makten. I så fall grep de in med kraft. Jesus talar egentligen inte emot romarna, men de är mer intresserade av makt än av rätt. De bidrog därmed till att Jesus blev korsfäst.
http://www.eduskunta.fi, http://europa.eu.int

Jesus själv var mer intresserad av de svaga i samhället, dem som visste att allt inte stod rätt till med dem, dem som makthavarna hade glömt. Vem talar för dem, nu när Jesus blev korsfäst?
http://www.tulkaakaikki.net


Seuraava