• Kalle af

Kristendom och politik

Christians are, of course, free to take part in the political processes in the society to which they belong. Equally natural is the fact that we Christians have a Christian ethical foundation for our political views.

What is not healthy, however, is the mixture between politics and religion, that we sometimes see even here in Europe, where they become so intermingled that no-one really can tell which is which. We mustn’t make politics out of our religion or religion out of our politics!

(Christian) ethical politics is fine - religious politics is not!

***

Det är naturligtvis helt OK att kristna engagerar sig politiskt. Också vi kristna har ett intresse av det samhälle i vilket vi lever. Också vi kristna kan säkert komma med konstruktiva bidrag till samhällsutvecklingen, delvis i våra civila yrken, delvis genom förbön, delvis genom politiskt engagemang. Ett par exempel på troende kristna partiledare är Vänsterförbundets förra ordförande Suvi-Anne Siimes och Sannfinländarnas ordförande Timo Soini. De återfinns alltså i var sin ända av partispektret.

Det är ändå viktigt att vi kristna inte blandar ihop politisk verksamhet med religionsutövning. Vår tro får finnas med i politiken - och bör finnas med i politiken! - eftersom den ger en etisk grund för vårt liv. Vi bör dock inte sätta likhetstecken mellan den etiska grunden och ett politiskt handlingsprogram. Inte heller bör vi utgå från att sådana som har en annan etisk grundval skulle på något sätt automatiskt bli våra motståndare, eller att alla kristna borde höra till samma parti och driva samma slags politik. Det håller inte. Vi lever i ett demokratiskt, inte teokratiskt samhälle.

Ändå har en sådan sammanblandning ofta skett i både historia och nutid. Kyrkofurstar och gudomligt utsedda monarker, “kristna” partier och politiserade kyrkor finns det många exempel på. Ser vi på situationen i USA blir detta förstås mycket tydligt, men också i vårt land finns det en tendens till detta. Det parti som tidigare kallade sig “Kristliga förbundet” visade genom sitt namnval att det strävade efter att förkristliga politiken och politisera tron. Underförstått i namnet var signalen att den som inte är med i det “kristliga” förbundet inte är “kristlig” - vilket naturligtvis var förolämpande nonsens. För något år sedan bytte partiet namn och blev kristdemokratiskt i stället, vilket är betydligt bättre. En eloge till den dåvarande ordföranden Bjarne Kallis, som drev igenom namnändringen trots motstånd från den “religiösa” falangen inom partiet! Sedan han avgick som ordförande har partiets politik visat en dragning tillbaka mot det religiösa hållet, men det finns väl hopp om att en återgång till den gamla onda tiden ska kunna undvikas.

Slutsats: Att göra politik på basen av kristen etik - kärlek till nästan, t.ex. - är fint. Att göra politik på basen av en form av kristen tro - såsom motstånd mot partnerskapslagen med bibliska argument - är däremot förkastligt.